Karolinas Värld!

Alltid när sommaren närmar sig får jag en konstig sjukdom. Den kallas "torparsjukan" och ger symptom som plötsligt sug efter kaffekalas i bersån, konstiga drömmar om hängmattor och pioner samt fysik längtan efter koskit och smultron på strå. Ja, "torparsjukan" gör min värld pastelligt glimrande och ger mig en illusion av att allt är lätt, luftigt och varmt. Plötsligt tror jag att jag ska bli en sådan som glider omkring i stråhatt och vita klänningar. Att jag ska plantera blommor i vackra krukor och att det jämt ska lukta nybakade kanelbullar. Barnen ska idylliskt springa genom vattenspridaren och alla vuxna ska hela tiden vara lagom salongsberusade. Rosévinet är alltid perfekt tempererat och jordgubbstårta efter jordgubbstårta radas upp när besökare närmar sig. Dessutom är jag JÄTTESNYGG hela sommaren och lever alltid i tron om att JUST I ÅR är året när jag får bruna ben och tar dagliga joggingturer innan frukost. Frukosten, som förövrigt, varje dag inmundigas på altanen i solskenet. Och självklart, SJÄLVKLART är just DETTA midsommaraftonen då vi kan äta ute.

"Torparsjukan" gör en glömsk och desorienterad. Borta är tankar på alla mygg som gör det omöjligt att ligga i en hängmatta och slumra. Borta är även förnuftet som säger att varken pioner eller andra odlingar tar sig norr om polcirkeln eller att jag faktiskt inte har en berså och även OM jag hade en skulle den inte dofta syrén förrän i slutet av juli (om alls). Jag verkar ha förträngt att jag inte tycker om att jogga och att det faktiskt inte var mer än 6 grader i morse när jag åt frukost. Att sedan både kylan och myggen kommer att sätta stopp för eventuell midsommarmiddag utomhus finns tydligen inte på kartan och DESSUTOM verkar "torparsjukan" lett till svår minnesförlust. Norrlänningar är nämligen ALDRIG lite lagom salongsberusade och det vet jag ju egentligen.

Något botemedel mot "torparsjukan" finns inte. Symptomen avtar av sig själv och framemot augusti är jag nästan helt återställd. Allt som då finns kvar är en hög dammiga inredningstidningar med sommartips och en garderob av, i princip oanvända, sommarkläder.

Till sist några råd till dig som INTE vill bli smittad:

• Undvik Ernst helt och hållet. Ofta bryter sjukdomen ut i samband med något program där han går barfota.
• Köp inga tidningar som heter typ "Amelia Sommar" eller "Vår Trädgård"
• Gå ABSOLUT inte till kyrkan på barnens skolavslutning. Psalmer som "I denna ljuva sommartid" och "Blomstertid nu kommer" leder oftast till ett direkt utbrott.
• Prata inte med någon som bor söder om polcirkeln. Prata dock gärna med Kiruna-bor som har en tendens att vara realistiska när det gäller sommarförväntningar.
• Viktigt är också att påpeka att botemedel mot sjukdomen finns att införskaffa söder om Dalälven.

 

Jag är ju lite av en tidsoptimist och det visar sig som bäst på morgonen. För förutom dom vanliga morgonbestyren, så snoozar jag lite extra länge, jag plockar ögonbrynen fastän jag egentligen inte har tid och jag hänger upp någon tvätt. Allt detta inom loppet av en knapp timme. Och jag hinner! Tösen är alltid (nåja) i tid till skolan.

En vän till mig brukar säga att tidsoptimister får så oerhört mycket gjort och det ligger nog stor sanning i det. För om man är en sådan som planerar och strukturerar allt, så går ju tiden åt till just planerande. Vad gör vi tidsoptimister med den tiden? Jo, vi gör ANNAT, för vi stressar inte upp oss i onödan. Även om det sedan kan bli vääääääldigt stressigt när det väl kommer till kritan. "Perfekt försent" brukade min bror säga och det betyder ungefär att man ska komma till busshållplatsen just när bussen ska börja rulla – då optimerar man tiden som bäst. Allt annat är ju slöseri.

Och just på morgonen slösar jag inte direkt med tiden. Klockan 06 ringer klockan och då snoozar jag till 06:30. Med lite tur kliver jag upp då, men oftast ligger jag kvar tio minuter till. Jag väcker tösen, klär på henne (ja, jag KLÄR på henne!), fixar hennes hår och ställer fram frukost åt henne. Jag kokar mina egna frukostägg (som jag äter på jobbet) och går ned och duschar. Jag glömmer äggen och höftar tiden (blir oftast bra) samtidigt som jag väljer kläder för dagen. Jag byter om två-tre gånger. Jag sminkar mig, smörjer in mig, sprutar på lukta-gott och tjatar på tösen att hon ska äta färdigt. Jag borstar håret (det tar ett tag) och försöker hitta på något kul med det. Det slutar oftast med en svans i alla fall. Jag byter kläder igen. Jag packar ihop min lunch, packar frukt åt tösen och trycker ned matteläxan i hennes ryggsäck. Jag minns just i det ögonblicket att hon har utflykt, så jag skyndar mig till kylskåpet och letar fram lite fika. Jag hänger en tvätt (för M ska ha ett par byxor till eftermiddagen) och borstar mina och tösens tänder samtidigt. Jag byter kläder igen (för skorna passade inte till toppen) och rafsar ihop mina grejer. Jag tjatar på tösen att slå av ipaden och vi hoppar in i bilen. Vi är sena, men jag svänger ändå förbi Konsum med ett brev. Jag har inte hunnit sätta läppglans och mascara, men med lite simultanförmåga funkar det utmärkt i bilen. Ja, och innan vi är framme i Kiruna har vi hunnit med både läxförhör och sångträning inför skolavslutningen.

Ett annat exempel på min tidsoptimism är att jag börjar skriva detta inlägg på min lunchrast, typ fem minuter innan jag ska på core. Dessutom ska jag hinna äta också. Och duscha. Men det är inget problem. Som sagt: Vi tidsoptimister får oerhört mycket gjort!

Det här med midnattssol är en tudelad fråga för mig. Å ena sidan gillar jag hur pigg jag blir av allt ljus – det är liksom ingen konst att börja städa tio på kvällen under sommaren. Å andra sidan är det just det jag ogillar – att känna att man kan börja städa klockan tio på kvällen utan problem. Oftast vet jag inte ens vad klockan är under den ljusa tiden. "Oj, redan elva!" Ja, sedan får man bråttom att avsluta det man höll på med. Typ plantera om blommor. På morgonen är jag ganska trött eftersom jag snittar på fem timmar per natt.

En annan negativ effekt av ljuset är att man ser hur smutsiga våra fönster är. Ljuset flödar obarmhärtigt in och avslöjar att vi inte putsade i höstas. Märken från fåglar som flugit in i rutan sitter kvar och svarta smutsränder tecknar mönster i glaset. Dessutom går det inte att fixa kvällmys med levande ljus eller kulörta lyktor på altanen. Ja, i det stora hela gör midnattssolen att det blir ganska omysigt.

Men så finns det fördelar också, förutom att man blir pigg. Allt växer ju väldigt snabbt med så mycket ljus. Två dagars "värme" har resulterat i att det redan börjat spira på gräsmattor och i buskar. Dom norrländska växterna är snabba, för dom vet vad som gäller. Nu eller aldrig – i morgon kan det snöa. Precis som vi norrlänningar. Knappt hade värmen hunnit letat sig hit innan jag såg grann-tanten i bikini. Och barnen springer runt i shorts och pratar om att åka och bada fastän älven ännu är full av bitar från trasiga isflak.

Själv ska jag åka och köpa lite sommarkläder. Jag ringde optimistiskt till en kompis och berättade det. Hon svarade lika optimistiskt tillbaka: "Tror du verkligen det behövs sommarkläder i Kiruna? Du vet, värmen kan vara slut nu."

Men jag tror att det behövs, för jag VILL tro på mer värme! Och mer sol! Även midnattssol. För jag TYCKER om den i det stora hela. Det hade bara varit lättare om jag slapp putsa alla fönster i år igen.

Nu grönskar det och snart har vi oss en gräsmatta!

Premiär för sandaletter idag! Det betyder att det nästan är sommar nu! Och det känns väldigt, vääääldigt skönt!

Konstigt det där med sommar – det blir viktigare och viktigare för mig för varje år som går. Jag har alltid funderat på varför så många pensionärer köper sig en andelslägenhet i Spanien, men nu förstår jag. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag värmen. Värmen och ledigheten. Kanske också för att jag numera har en ganska avslappnad inställning till min kropp. Förut var sommaren en evig ångest av att försöka skaffa en solbränna som ändå aldrig behagade att komma. Jag förbannade mina fräknar och vita ben. Nu har jag accepterat benen och älskar fräknarna! Dessutom finns det fantastiskt bra brun-utan-sol produkter nuförtiden. Man blir inte orange som förr, utan bara fint gyllene. Om man är noga! Jag har förresten fått berättat för mig att det förr fanns en BUS-kräm som hette "Svart på en kvart". Snacka om bra marknadsföring!

Ibland börjar dagen så där extra bra utan att man vet varför. Idag var en sådan dag. Jag vaknade inte mer utvilad än vanligt och jag hade heller inte någon annan anledning till att vara på ett ovanligt gott humör, men ändå kändes allt så luftigt och ljust. Tösens morgonkram var extra gosig och varm och jag satt länge på M:s sängkant och killade honom i nacken. Små saker som gör en lycklig, helt enkelt!

När jag kom ut kände jag direkt att det låg lite vårvärme i luften och jag började instinktivt nynna på Tomas Ledins gamla slagdänga "Det blir en dag på stranden". Nu blir det ju inte riktigt så, men faktum är att jag såg att isen gått när jag kom till Laxforsbron. Snart kan vi ta oss ett kallt (som fan!)dopp i någon vik av älven. Istället för Morgonpasset i P3, satt tösen och jag och sjöng högt i bilen. Det blev alla "Mamma Mu" visor vi kunde komma på och när jag kom fram till jobbet kände jag att idag (just idag) blir det premiär för eftermiddagskaffet på bänkarna utanför huset jag jobbar i. Vilken härlig morgon!

Igår var också en trevlig dag. Igår var nämligen Karolina-dagen och det firade vi, vill jag lova! Både jag och min dotter heter Karolina. Dessutom heter min systerdotter Karolina och (som grädde på moset) hade jag en gång i tiden en syster som också hette Karolina. Hon dog innan jag föddes, men namnet har blivit lite av ett släktnamn. Jag tycker att vi är alldeles för dåliga på att fira namnsdagar nuförtiden. Förr var det helt annat och jag själv har alltid fått en tidning och en chokladkaka av min mamma på Karolina-dagen. Igår fick tösen välja en tidning, men chokladkakan byttes ut mot hembakad rulltårta och lätt vispad grädde.

(Här får jag lova att avbryta mitt bloggande och ringa min mamma och tillika svenskläraren/författaren Marianne Cedervall. Skriver man lätt vispad grädde eller lättvispad grädde, då betydelsen ska vara att grädden inte är hårt vispad? Språkrådet kommer genast fram till att man skriver lätt vispad grädde (isär) då lättvispad grädde får betydelsen "lätt att vispa". Vilket den absolut inte var och det vore direkt vilseledande att skriva lättvispad. Jämför ordet lätt påverkad och lättpåverkad som har helt olika betydelse och absolut inte bör sammanblandas. Nå, detta var en passus. Åter till den lätt vispade grädden med hemmagjord rulltårta.)

Det blev ett trevligt namnsdagsfika och i framtiden ska jag försöka bli bättre på att överraska min familj på namnsdagen. Det behöver ju inte alls bli märkvärdigt! Lite fika och en kopp kaffe tillsammans duger gott och väl, men det är liksom tanken som räknas. Att ta tillvara på tillfället. Att uppmärksamma.

Jag tror inte att det går att fira för mycket!

Ps. Mors-dag strax… Icke att förglömma!

Här är jag nu igen – lika pigg och glad som vanligt! Haha! Gick ni på det där? Nej, självklart inte… För det finns ju givetvis en anledning till att jag inte bloggat. Dels beror det på att jag inte har någon dator (därför att den är inlämnad på rep) och dels beror det på att jag varit fasligt trött samt gjort annat. Ni vet; sambo, barn och hus. Sådant som kallas "livet".

Tösen har varit hos mig i princip hela maj och så lär det fortsätta ett par veckor till. Hennes pappa är upptagen och jag var inte sen med att ställa upp. Det är så underbart ljuvligt att ha henne nästan varje dag! Vi har fått så fina rutiner och allt flyter på väldigt bra. Ja, allt utom bloggen dårå…

Så vad har vi gjort då? Ja, att rada upp allt förefaller bara tråkigt och meningslöst, men bland annat har vi hunnit med att vara på ett fint dop (där jag sjöng i kyrkan), snön har smält (utom drivorna) och vi har nästan (nästan) haft lite försmak av att det ska komma en sommar. Det är en daglig kamp med tösen för att få henne att använda vindbyxor, gummistövlar och mössa. "Mamma, det är SOMMAR nu!" säger hon och tittar uppstudsigt i mina ögon. Men än ÄR det vinter kvar, säger mor. Och inte heller har vi några blåsippor ute i backarna. Nej, vi får vänta ett litet tag till på bara ben och sandaletter, men kaffet går bra att inta på altanen om solen skiner och bara det känns som en seger.

Jag har fixat mig nya glasögon också och nu känns livet som en evig fylla. Dom är oerhört starka och jag har stora betänkligheter på om omvärlden verkligen ska varav konvex i 3D. Ja, ni hör ju… Men snygga är dom. Assnygga! Synd bara att jag själv ser ut som någon i "Lustiga huset" när jag glor mig i spegeln om jag har glasögonen på.

Min dotter provade dom och även hon var klart tveksam till styrkan på glasen…

Vi hörs snart igen, hör ni. Typ i morgon om ni har fem minuter över. 　

"Gud vad jag tycker det är häääärligt med människor som vågar vara sig själva och tar för sig! Jag önskar veeeeerkligen att jag vore mer som du!" Ganska ofta får jag den kommentaren. Ganska ofta. Och till det lite glada tillrop; Var dig själv! Du är en härlig personlighet! Ändra dig inte!

Men i ärlighetens namn: Vore det inte lite enklare för oss alla om även jag var lite mer "mainstream"? För vet nu hur mycket det kostat mig att vara "mig själv? Det har kostat mycket! Det har kostat vänner, jobb och relationer. Det har även kostat min sambo vänner och det är kanske det värsta av allt.

"Man kan inte älska alla!", säger någon då. MEN DET VAR DÅ SJÄLVA FAAN! Hur kommer det sig att JAG kan älska alla (typ)? Hur kommer det sig att inte jag går fram till alla tysta (tråkiga) och vräker ur mig hur jävla irriterande det är att dom är just tysta?! Hur kommer det sig att JAG inte påpekar för elaka människor att dom beter sig just ELAKT, men jag ska få skit för att jag är FÖR snäll?! Och hur i hela jävla helvete kan det vara en dålig egenskap att vara TACKSAM ?! Lägg dessutom till levnadsglad. Hu så hemskt! Inte kan man väl gå omkring i livet och vara positiv?! Och glad? Usch!

Jag är så pass stark i mig själv, nuförtiden, att det att det inte bekommer mig (så mycket) vad folk tycker och tänker om mig. Jag är högst medveten om att jag talar både för mycket och för högt och jag vet att jag tar stor plats i sociala sammanhang. Jag lever med att jag har ett sätt som inte tilltalar alla (vem har det?). Men jag vet också att jag alltid ställer upp om någon behöver hjälp, att jag bjuder på mig själv och att jag inte går bitter, sur och ogin genom det enda liv vi har. Jag ser alltid en ny vinkel och glaset är TA MIG FAAAN alltid halvfullt!

Så alla griniga själar där ute, som har problem med oss glada, högljudda, snygga och svinbra tjejer. Skulle det inte vara roligare även för ER om ni någon gång bejakade dom olikheter som gör oss till INDIVIDER?

MAINSTREAM SUCKS!